En
vise med en blanding av nonsense og finsksvensk lokalhistorie og -kultur.
Skrevet i løpet av en kveld og en knapp portvin i Villa Doris i Hangö
i 1994,
og urfremført som mitt ekstranummer på den nordiske visefestivalen
neste kveld.
Ut mot havet et sted finns
en kos'lig kafé der jag trivs,
Og der finns det en kvinne jeg godt kan ta inn i mitt liv,
Hennes sinn beror på vinden, fylt med bølgebrus,
Og hon släpper mig inn der i De Fyra Vindarnas Hus.
Når det blåser
fra øst, kan hun trenge litt trøst, men det går,
Det har blåst mye varmare vind derifrån dom sista fem år,
Först så kom de for å bade. Så kom de og bombet.
Nå er det mere diffust.
Denne kvinnen har minner i De Fyra Vindarnas Hus
Når det blåser
fra sør, ja da åpner hun dören og står,
låter vinden få smeka inn gjennom kläder och hår
Før jag hinner tänk' på saken, springer hon naken
utan kläder, utan krus,
Simmar som en delfin omkring De Fyra Vindarnas Hus.
Når det blåser
från norr, slår hun lemmarna for, og går inn.
Og serverar mig lunch - ärtsoppa och punsj -
og slipper løs fantasi'n:
For det var på Kafé Afrika at Mannerheim sjöng blues...
[mini-bluessolo]
med en tåre på kinnet i De Fyra Vindarnas Hus.
Men själv tycker
hon bäst om vinden från vest, hörre du hörre
du hörre du-
Ja, och lyssnar du noga, så säger den vinden eeeuuuueeeeuuuu..
Hun vil inn i EU, jeg vil inn i henne -
men ingen av oss vil bus....a på;
Men vi slipper nok inn her i De Fyra Vindarnas Hus.